Sofia Viktoria

Vad är det som har hänt med Karlstad egentligen?? Det har regnat hela vela veckan!! I Karlstad ska ju solen skina! Tur att man har full mundering vad gäller regnkläder iaf :)

Jobb. Vad är det som gör att jag sällan säger nej när de ringer och frågar om jag vill jobba? Det här var inte på dagis så kan inte påstå att jag går dit för att det är roligt. Nej, inte 8 timmar en lördagkväll iaf. Men nu ringde hon och jag ska åka hem imorrn för första gången på evigheter ((nja, två och en halv vecka iaf)) och hon sa det till och med själv, RoseMarie som ringde, att jag kanske inte vill jobba det första jag gör när jag kommer hem. Och nä... det vill jag inte. Hade varit skönt att bara komma hem och se huset, slappa, kolla på tv, pyssla lite, sova. Men nä, säger jag, det spelar ingen roll, för sambon är ändå inte hemma. Sant. Men ändå. Jaja. Klockan 14-22 ska jag iaf infinna mig imorgon, lördag, så jag hinner inte ens hem en endaste liten sväng innan, frågan är om jag hinner se Jim överhuvudtaget eller om jag måste ta bussen direkt från mamma och pappa och gå direkt till jobbet.

Så varför säger jag då ja?? Är det pengarna? Hm, delvis såklart! Annars skulle jag ju inte jobba om inte pengarna lockade. Men så bra betalt har jag ju inte. Vad kan jag få...140 kronor i timmen? mm, kanske. Före skatt dårå. Så efter skatt 700 kr drygt. Är det värt det?? Nja, inte sjutton vet jag, men det är det nog. Sen säger jag nog ja väldigt mycket för att jag tycker det är jobbigt att säga nej. Jag vill ställa upp när jag kan det! Och det är ju bra på sitt sätt, då fortsätter de ju att ringa mig och det vill jag ju. Men samtidigt inte. Jag offrar det mesta om de ringer och erbjuder mig jobb och så desperat är jag ju inte efter pengar. Skulle kanske ta det lite lugnt i sommar ändå, som Catrin föreslår. Ja...det är inte omöjligt :)

Nu kommer jag nog inte skriva här på ett par veckor. Hemma i skogen är internet inte ett så väldigt fungerande media förstår ni. Och mina kompisar tyckte min uppkoppling här var trög. haha. Äh, det duger åt mig!!

Näpp, dags att gå till tvättstugan igen. Och sen får jag väl försöka jobba på att bli männska igen så jag klarar att åka till stan i eftermiddag och käka trevlig middag med klassen.

byebye Karlstad, hello Ed and TÖFTEDAL!!

Hallå, eller?? Nu är jag totalförvirrad. Fattar ingenting. Det stod ju i Melleruds Nyheter att Micke skulle gifta sig med Tina, men idag skickade han hem henne och verkar ha det jätteromantiskt med både Anna och Marita...vem är det han ska gifta sig med egentligen?! Och Andreas! Han kommer ju aldrig att välja Helen, det tror verkligen inte jag! Usch, nu sympatiserar jag faktiskt lite med henne, (fast jag eg.tycker hon är jobbig) det måste vara jobbigt att bo kvar ensam med Andreas och Jessica, förut hade hon iaf Camilla.
Marcus kommer välja Magda, ja det hoppas jag verkligen. Men vem sjutton ska Per-Martin välja?! Han tycker ju om båda två! Fast jag tror nog ändå och hoppas på Margareta....

Åh, jag längtar till nästa onsdag!! :)

På lördag får jag träffa min bonde, det längtar jag också väldigt mycket efter. Känns som jättelängesen vi sågs och jag var hemma! Var drygt två veckor sen "bara" men det känns som mycket längre!! Fast två veckor är ganska länge när man är van att ses varje dag.  Men det tråkiga är att sen ska Jim åka bort måndag-fredag och lämna mig ensam hemma istället. Surt. Ja, jag lär väl ha att göra med alla böcker som ska läsas + praktiken som medför en massa arbete + att jag ska på scout + att jag ska komma igång med mitt pysslande. Men ändå är det lite tråkigt att bli ensam igen. Tur det snart är jul, då blir jag hemma ett tag!

Läsning, läsning och läsning. Har massor att läsa tills imorrn och det har vart ganska lönlöst att lyckas hinna med allt. Jag har läst en del, men får nog kika några minuter i två av de återstående böckerna som skulle va lästa till imorrn iaf. Så kanske jag fattar vad de handlar om iaf.

Imorrn blir en lång dag. Ska ha en lektion 8:30-12 och sen en 13-16:30. Sen ska jag stanna på skolan och träna lite styrka för en gångs skull...får väl se hur det går. Hehe. Men sen är det jobbiga slut. Fredagen är ledig. Bara tvätta, packa, gå på stan och käka god mat med klassen.

byebye, äppelpaj

Tisdag.
Catrin har varit här. trevligt värre.
Skolan var trög idag. och jag är trött när jag kommer hem. sover mest bort hela kvällen. läsa lite också. och kanske äta ostkaka senare. till House. mm, vem vet.

Ledig imorrn, ingen skola alltså. desto mer på torsdag. men ingen på fredag heller. skönt. så kan man sova :)  Fast på kvällen ska vi ut och käka med klassen på fin restaurang. det blir säkert supernice!

På lördag bär det av till Mellerud för min del och sen sent på kvällen får jag äntligen komma HEM! Gud, vad jag längtar!!

Dalarna på jullovet kanske. Det vore toppen! Hoppas vi kan få det att funka för alla 6 samtidigt! Och sen ska jag till Närke och till Norge. Flyga flygplan kanske. hehe.

Imorrn är det äntligen mitt favoritprogram igen! BONDE SÖKER FRU! jippie!

ha det fint gott folk.

Det var en gång en pojke. Eller kille kanske man säger för han var 15 år. Gick i åttan. I vilket fall så tyckte han att livet var ganska trögt ibland. Ja, vilken tonåring tycker inte det någon gång då och då? Han var väldigt trött på skolan framför allt, det var bara så mycket tråkiga saker att göra och alla lärarna som tjatade om att man var tvungen att få bra betyg, för annars skulle han inte komma in på gymnasiet. Som om han ville gå gymnasiet! Vissa av hans kompisar tyckte det skulle bli ”så jävla gött” att börja gymnasiet, för då fick man ju välja det man själv var intresserad av och så blev man ju snart 18 och kunde gå ut och festa på riktigt liksom. Plus att man skulle slippa denna sketna hålan, för när man började gymnasiet fick man åka in till stan. Lyxigt värre, tyckte en del som sagt, men inte den här killen. Han visste att det var minst lika jobbigt att gå på gymnasiet. Då var man minsann tvungen att få bra betyg för att kunna komma in på högskolan och det var minsann ännu viktigare än betygen från högstadiet. De kämpade man för i två år, men efter man börjat gymnasiet så betydde de inte ett skit, men gymnasiebetygen däremot, de kunde man inte ändra på, som i högstadiet, utan när man väl fått det, så fanns det där och betydde faktiskt en del för hela livet!! (Det hade hans storasyrra berättat.) I alla fall så längtade den här killen inte alls till gymnasiet, utan han längtade tills gymnasiet var slut. Då – äntligen – var man fri! Då var man fri att göra vad som helst i hela världen! 

Så stod han då där, viftandes med mössan i handen, dagen han väntat på så länge var äntligen här! Visst hade gymnasieåren varit väldigt roliga ibland med kompisar, fester, tjejer m.m. Även skolan hade varit kul ibland, ja, till viss del var det ju faktiskt sant som kompisarna sagt, att man fick välja själv, det program man var intresserad av. Han hade valt el, så nu var han färdig elektriker. Perfekt! Aldrig mer behövde de sätta sig i skolbänken skrek kompisarna bredvid honom just nu. Aldrig mer! Livet var fulländat! Eller? Kanske inte ändå. Nu kom ångesten. Han hade ju just blivit arbetslös! Vart skulle han få pengar ifrån? Om han bara hade ett jobb… 

Bara han la manken till så var det visst inte så svårt att få ett jobb. Och visst trivdes han bra på jobbet, men var det verkligen det här som livet gick ut på? Vakna på morgonen, jobba 8 timmar, äta, se på tv, träna, sova, jobba 8 timmar igen… osv. Hela tiden gå och vänta på helgen så att man var ledig från det där jobbet som man längtat så mycket efter. Samtidigt var jobbet den enda fasta punkten han hade i sitt liv. Många kompisar hade flyttat till andra orter eller jobbade de med, så de orkade knappast ses på vardagarna. Nä, alltså, meningen med livet var väl att gifta sig och skaffa barn?  

7 år senare står han där. Frun finns, likaså två barn. Ett nytt jobb har han skaffat sig, ett som ligger närmare parets villa. Han jobbar och tar hand om barnen, det är mest det som hinns med för han och hans fru. Om de är lyckliga? Jo vars, livet är väl som det ska va. Men ibland tänker han allt tillbaka på de där två åren (jo, det gick ganska snabbt), som han och hans flickvän hade innan de fick barnen. De var ute och åt, gick på bio, åkte ut och reste, hade det gott ekonomiskt ställt och umgicks med massor utav vänner. De hade tid för varandra helt enkelt. Det finns inte längre. Nu är det bara barnen som måste tas hand om och läggas pengar på. Men kanske blir det bättre när de har blivit så pass stora att de kan ta hand om sig själva, ja kanske till och med är utflugna. Då får vi nog tid för varandra igen, jag och min fru, tänkte mannen. 

Äldsta sonen har flyttat hemifrån och den andra är 18 år, sköter sig själv till stor del. Mannens fru har gått upp i tjänst på jobbet och blivit chef och jobbar näst intill ständigt. Själv sköter han sitt jobb så som han alltid har gjort, 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan. På helgerna går han ut och tar en öl med arbetskamraterna eller sitter hemma framför tv:n, eftersom frun reser mycket i jobbet och ofta över är borta över helgerna. Inte heller nu har de särskilt mycket tid för varandra. Men frun har börjat tjäna mer pengar och huslånet är nästan klart så deras ekonomiska situation har blivit bättre. Mannen börjar längta efter att åka ut och resa igen. Åh, såna där pensionärsresor där man får se massor av världen samtidigt som man träffar massor av andra människor i samma ålder som har samma intressen, tänker han drömmande. 

Pensionen kommer för de båda. Pengarna finns och tiden finns. Men plötsligt har de på köpet blivit gamla. De har ont både här och där i kroppen för jämnan och orkar just inte åka någonstans. Det skulle bli så mycket krångel, mannen har svårt för att gå i trappor och backar och det är svårt vare sig man åker till alperna eller Prag och frun har fått diabetes och det är ett himla krångel med maten jämt och ständigt. Nä, det är allt bäst att stanna hemma. Mannen kan inte låta bli att tänka tanken som han inte vill tänka: Tänk om jag ändå var ung igen!

Idag gick en del av mitt framtidshopp i kras. Planer som jag gått och räknat med i en och en halv månad föll bara pladask. Jag känner mig lurad. Hur gör jag nu då? Kommer jag klara att ta mig vidare ändå eller måste jag leta efter andra lösningar? Nej! Det finns inga andra lösningar! Jag måste klara av det här! På nåt sätt.

I förra veckan skrev jag ett långt inlägg om ett annat framtidshopp som svajade. Det publicerades aldrig. Under ett par dagars tid avslutade tre av mina vänner långa förhållanden. Mer eller mindre frivilligt. Jag var uppgiven som bare den och funderade på om det var min tur att bli dumpad strax då eller, eftersom det verkade gå någon sorts epidemi i min bekantskapskrets. Nä, jag har inte blivit dumpad och kommer troligen inte att bli. Men ändå så har jag inte riktigt fått tillbaka hoppet. Varför skulle vårat förhållande funka när ingen annans verkar göra det - i längden alltså? Det som tidigare verkat så bra, kan tydligen ta slut. Jaha. När är det vår tur då? Hur länge ska vårat verka vara bra innan det plötsligt inte är det längre?

Usch, jag vill inte att det någonsin ska ta slut mellan mig och min Jim. Jag vill att vi ska gifta oss och få barn och köpa en gård och leva lyckliga i alla våra dar.

Gode Gud, varför kan inte allt få vara som det ska vara? Gör mitt hopp starkare om framtiden. Både den här i Karlstad och den hemma. Här i Karlstad handlar det ju om ett relativt kortsiktigt perspektiv, men ändå, troligen blir jag kvar här mer eller mindre i två och ett halvt år till. Det är inte så lång tid om man ser till hela livet, men jag vill inte att jag ska må piss över att vara här de åren. Jag vill få det att funka! Jag vill få det att funka bra till och med, kanske kan jag hoppas på jättebra! För jättebra är det verkligen här i Karlstad – vissa stunder. Men andra stunder längtar jag bara hem. Och då inte bara för tillfället, utan jag längtar efter att få vara klar med pluggandet här i stan och kunna flytta hem på heltid. Gode Gud vad jag längtar efter det! 

Mm, den senaste veckan har varit lite tuff (med undantag för helgen som var helt underbar!). Alla dessa negativa saker som har hänt och sen har jag inte fått se Jim på allt för länge. Och fortfarande är det nästan två veckor tills jag får se honom. Jag saknar honom. Jag saknar vår hund och jag saknar vårt hus. Jag saknar familjen och jag saknar bilen. Jag saknar Dalsland och framför allt Ed. Jag längtar HEM helt enkelt. Som tur är kommer Catrin hit nästa vecka, det lyser upp mitt sinne just nu! Besök hemifrån minskar hemlängtan lite i alla fall, även om inte jag får komma hem fortare för det. 

Well well gott folk. Jag önskar jag låg på en strand i Bahamas just nu.Ha det fint. Ta hand om er. Jag gör så gott jag kan.