Lyckorus
Äntligen är det över!! Engelskan är slut. Just nu är jag så himla stolt över mig själv! Jag har fixat att läsa 150% i ett år. Och det året är alldeles strax till ända! Slutbetyget får jag väl vänta på ytterligare ett par veckor, men alla uppgifter är inlämnade o sista träffen är gjord. Fick mycket bra kritik på vår muntliga redovisning idag också. Vår lärare är annars superpetig, men hon hade ingenting att klaga på, det kändes mycket bra!!
I morgon är det mors dag och min kära mor o far kommer hit för att hämta de flesta av mina möbler. Sista veckan i lägenheten ska jag leva med en madrass och tv:n.
På måndag händer något mycket spännande! Jag och Jim ska iväg o kolla på ett hus som vi troligen ska lägga ett bud på. Det är så sjukt stort ifall vi skulle få det. JAG & JIM = GÅRDSÄGARE?? Shit. Det är lite pirrigt. Men är ju inte alls säkert att vi får det... men håll tummarna, så kanske...Om en månad så vet vi!!
På måndag är det också 4 år sen Lisbeth dog. Det känns så overkligt ibland. Man kan fortfarande inte riktigt förstå det. Tiden går så sjukt fort. Jag tänker på familjen varje dag. De är så starka som har klarat av att gå vidare. Men man måste ju. Finns inga andra alternativ.
För övrigt så är LR:s kongress i gång för fullt på Djurö utanför Stockholm. Jag kollade på invigningen direktsänt via webben igår förmiddag och det var imponerande. Både kungen, statsministern, skolministern och vår egen Metta Fjelkner höll storartade tal. Under Jan Björklunds tal kunde jag inte låta bli; jag stod och applåderade för mig själv i lägenheten. Ja, jag vet, jag är lite knäpp.
Bara en muntlig redovisning på måndag och en mattetenta kvar, så är det sommarlov! Jag ska ju jobba i princip hela sommaren, men längtar ändå nåt kopiöst! Dels så ska jag flytta hem och dels så ska jag till Bergen och Gotland och dels så trivs jag alldeles förträffligt på mitt arbete och dels är sommaren alltid sommar oavsett om man jobbar eller är ledig. I LOVE.
Bra eller dålig?
Men i måndags fick jag typ världens tråkigaste nyhet av min lillasyster. Jag bara grät och grät hela kvällen. Jag blev så sjukt ledsen! Har varit ganska nere hela veckan på grund av det hon berättade. Jag vill verkligen inte tro att det är sant! Och ikväll, när jag såg på körslaget på tv så gjorde det ännu mera ont i hjärtat och jag var nära att bryta ihop på jobbet, men lyckades hålla mig tills jag kom ut i bilen. Då strömmade tårarna igen. Egentligen är det ganska sjukt att jag tar det så himla hårt, men det har jag verkligen gjort. Jag bara hoppas hoppas och ber till Gud att de båda ska inse att det inte är så här det ska vara.
För övrigt har jag väldigt ofta nu för tiden ont i magen. Ibland blir jag orolig för mig själv att jag håller på att bli sjuk igen. Det får inte hända! Men ingen skulle väl egentligen bli förvånad så som jag håller på med plugget, jobb, styrelseposter, huset osv... Det kan ju inte vara riktigt nyttigt i längden...
Om bara min älskade kunde komma hem och ge mig lite bekräftelse. Jag behöver det. Jag behöver få höra att jag är duktig på något (för idag misslyckades jag TOTALT med en av de saker jag annars brukar tycka att jag är rätt bra på...att baka!), jag behöver få höra att han tycker om mig och att jag är fin. Ibland är killar så knäppa. Eller i alla fall min. Han förstår inte riktigt varför han måste säga till mig att han tycker om mig, det är ju självklart, annars skulle vi ju inte vara ihop. Sant. Och jag vet att han tycker om mig. Det är inte det att jag tvivlar. Men ändå måste jag få höra det. Det där sjuka behovet av att hela tiden få bekräftelse gör sig påmint.
Ja, som sagt. Förutom den gången jag skulle försöka mig på att baka drömmar så har jag idag gjort mitt livs värsta bak. Så nu har jag 3 stycken drömtårtor i kylen som inte på några villkor går att bjuda någon på, men som det inte är det minsta fel på smaken på, så antagligen kommer jag smälla i mig dem alldeles själv inom de närmaste dagarna. Fy vad jag ska må dåligt sen!!